Enda sedan han blev anhållen och sen släppt på fri fot för inväntan av rättegång...vilket kan ta år tydligen så har det fysiska våldet upphört trots att vissa hot ligger i luften...han vill ju inte få det värre liksom.

Det psykiska våldet har däremot eskalerat rakt igenom taket. Vi har ju barn ihop och måste därför på något sätt pratas vid, träffas då o då...Han känner till mina svaga punkter och vet hur han ska trycka ner mig och hålla mig under kontroll och detta har blivit värre...

Jag känner mig som en urvriden disktrasa rent ut sagt...Hade jag kunnat hade jag flyttat utomlands.

Men vi delar vårdnad fortfarande och jag får aldrig tid för mig själv att landa, andas ut och slicka mina sår. Vänner har försvunnit under tiden med honom. Han blev hela min värld i isoleringen. Han behövde inte kontrollera mig...Plågan i själen gjorde mig förlamad.

Jag låter bitter och det sista jag vill sluta som är en jävla bitterfitta.

Idag...Han kom hem till mig med minstingen för överlämning när jag stod och lagade mat...Något måste agiterat honom för plötsligt flög en förpackning krossade tomater genom luften och träffade diskbänken...Det var krossade tomater över hela köket...Han fräste något elakt hur jävla dum i huvudet jag var och gick...Vad jag hade gjort? Jo bjudit in honom på middag med kidsen på torsdag ifall han kände för det...Barnen hade tyckt det vore kul. Han blev jättearg och slängde ur sig något i stil med "Jag vill faaan inte umgås med dig din jävla meningslösa lilla skit!"

Jag tror jag struntar i att vara hövlig hädanefter...Det har inte gett mig mer än plåga...Dags att sätta ner foten och se till att jättebebisen får lite gränssättningar...Han glömde kvar sin jacka...och där i låg den...Min hemnyckel som han hållit så hårt i...Många är de kvällar då han kommit utan att säga till innan "bara för att se vad jag gör". Jag passade nu på att ta bort min nyckel från hans nyckelhållare och inväntar snart arga sms...Han har ju en egen lägenhet som jag inte ens får se insidan av ens när barnen är där...

För några dagar sen på väg till plugget skulle jag komma förbi o amma minstingen...Jag fick sitta i trappuppgången och amma medans han låste sin dörr...sen fick jag knacka på och överlämna lillan innan han slängde igen dörren och låste den igen. Vem är brottslingen här egentligen...Som vanligt sa jag inte ett pip...jag svalde bara klumpen i halsen av skräck och kränkning och torkade tårarna och gick...

Inte en gång har jag dragit upp allt våld han utsatt mig för men han drar upp flera gånger i veckan hur orolig jag ser ut och hur det får honom att känna sig och hur synd det är om honom som har det så kämpigt.

Att analysera sönder honom är inte svårt...Jag kan nog nämna allt från psykopati, narcissism, borderline till en spets av svår ADHD.

Förlåt att jag spyr ut allt i bloggen men jag har fått hålla käft i över ett år och försökt att gömma mig i ett hörn...

Det får fan bli ett slut på det snart!

I am woman...here me roar!

Hemförsäkringen verkar inte gälla på kvinnomisshandel när makarna delat samma boende och därav samma hemförsäkring...misshandel o överfallsförsäkringen som ingår i hemförsäkringen gäller bara om man bli misshandlad av någon utomstående...Samtidigt vet alla att det farligaste stället för en kvinna är i hemmet...Där skyddade sig Folksam bra...eftersom misshandel av sambo/maka är så himla vanligt att de hade väl blivit ruinerade om de inte la in den paragrafen...skäms!

Här är till mina medmänniskor som varit här o läst och kanske undrat vart jag tagit vägen den senaste tiden...

I min blogg...enda från starten har jag gått med ett slags mörkt moln över mitt hjärta. Jag är en mycket lojal person vilket ibland inte ligger som ett pluss för mig personligen. Denna lojalitet har bakbundit mig och svept sig som en bit grov eltejp över min mun under det senaste året.

I bloggen tycks jag ,utöver mina vanliga bortsvävande filosoferingar och engagemang i olika politiska aktioner, leva ett lyckligt och stabilt hemliv.

Detta har ej varit fallet...

I början av året skedde det onämnbara...min lojalitet sprack.

För mig var det en kväll inte mycket olik alla andra. Skräcken hade greppet om mitt hjärta och det kändes som att det antingen skulle hoppa ur mitt bröst eller implodera till en varm, osammanhängande sörja. Att leva 24/7 på det sättet är något som man inte tro sig klara av... Men man klarar allt har jag kommit fram till.

Om igen hade jag slagit i huvudet så illa att jag inte kunde resa mig upp. Medans jag försökte fokusera blicken och kräktes på golvet hörde jag ovan mig;

- Va fan, det här tänker jag inte ta ansvar för!

Jag hade blivit nacksvingad över barnvagnen och landat på huvudet. Min man stod nu och stirrade på mig medans jag kvicknade till...Hans mening snurrade omkring i huvudet på mig och jag försökte hålla tillbaka kväljningarna. Huvudet värkte. Det var hans sista mening sen gick han. Lillan vaknade och skrek. Jag försökte vacklande ta mig till sovrummet och natta henne tillbaks till sömns. Hela hallen snurrade.

Som alla andra gånger liknande saker hade hänt så blev jag lämnad utan empati...lämnad att hantera allt därhemma. Visad att jag inte var värd ngt att inte barnen var värda ngt. Visad att även om risken fanns att man kunde fått en hjärnblödning och skulle falla död till golvet...så var man inte värd att ngn brydde sig.

En timme senare skulle polis och ambulans fylla hallen. Polisen skulle ta med min man in i köket för förhör. Mig skulle de placera på soffan framför en videokamera och förhöra med. Mitt i all yrsel sprack min lojalitet. Jag berättade allt jag kunde komma ihåg. Dagarna efter skulle fyllas av mer o mer minnen som kommit fram...Det var för många för att sätta ord på. Alla de gångerna jag fått åka in akut till sjukhuset, under graviditeten, dagarna innan förlossningen, efter födseln. Inga av dessa turer till sjukhuset hade något som helst att göra med graviditeten. Det hade med våld att göra.

Min man blev satt i arresten under fyra dygn. Dessa dygn var rena helvetet. Jag gick omkring i chock. En del av mig saknade honom, en annan del förbannade honom. Min familj bodde ej i närheten och de flesta vänner hade jag förlorat under isoleringen under det senaste året.  Det kändes som om någon hade dött. Jag kan ej minnas att jag någonsin mått så katastrofalt dåligt i mitt liv.

Efter det långa året av plåga hade mitt självförtroende smulats sönder, trampats ner och jag var endast ett forna skal av mig själv. Jag slängdes fram o tillbaka i olika känslolägen hundra gånger om de första dagarna.

Jag vet fortfarande inte vad som varit värst...men bland det värsta har nog ändå varit att blivit utsatt för våld  både psykiskt och fysiskt under en graviditet. När man är som mest sårbar, känslig och vill känna sig älskad och speciell. När man är som störst behov av den man älskar. Då fick jag inget av det. Jag fick det motsatta. Jag fick känna mig värdelös, hatad och vårdslöst behandlad både fysiskt och emotionellt. Detta har nog gjort störst skada.

Hur hittar man upp från det?

Hur finner man stigen tillbaka till verkligheten?

Det har gått månader men är jag tillbaka på ruta ett än? jag vet ej. Många gånger har jag trott att shit jag är stark jag klarar det här...men jag är skör. Jag är rädd för människor. Jag är rädd för att bli utnyttjad igen. Så jag kör vithajsracet och tuggar fram genom livet med skygglappar på.

Prio ett: Ta hand om barnen! sen gäller det att hålla sig aktiv och i rörelse. Stanna ej upp och känn efter...

Man har krigsskador. Inombords har man emotionellt mosats gång på gång. Att dagligen befinna sig i ständigt redo-läge och fått leva i överlevnadsmode...Att fått läras att fortsätta ge, älska och ge omsorg utan att få det tillbaka.

Att känna sig hotad fysiskt. Att sova med täckte lindat runt den stora växande magen i skräck att när som helst kan man bli slagen i sömnen.

Man kommer sig på att analysera sönder hur han kunde ha gjort allt det här? Man försöker få bort skulden man burit och som han har gett en...att det är ens eget fel. Om jag bara inte bett om ngt...om jag bara hållit helt tyst..men jag gjorde ju det...jag tystnade och tystnade mer o mer försökte ändra mig själv i fördärvet så att jag skulle bli en som han inte hatade så mycket...men det eskalerade bara. Jag försöker arbeta bort skuldskänslan. Jag svor aldrig mot honom, aldrig att jag sa ngt som skulle vara ett personligt påhopp..Jag blev rädd, orolig och ynklig ja...Och han hatade mig för det. Det slutade med att jag hatade mig själv för det med. I slutet var vi två som hatade mig.

Jag vet att han nämnt att han fick en diagnos för ngn personlighetsstörning men jag söker nätet efter mer...och hittar bara mer och mer...Andra förstår inte varför jag fortsätter analysera...men jag är en problemlösare...och vill bli rentvådd från all skuld han lade på mig...Skuld som gjorde att jag blev slagen, knuffad, kränkt, påkörd, hatad och psykiskt och emotionellt terroriserad...För min skuld måste väl finnas...skulden han sa att jag hade...måste ju finnas...Ja, ni hör...man blir knäpp. Även den starkaste människa kan bli hjärntvättad tydligen.

Jag är feminist och har jobbat inom kvinnojour och psykiatri med utsatt kvinnor men låtit mig själv utsättas gång på gång av våld och stannat. Om jag kan bli satt i en sådan situation så kan vem som helst bli det. Att skylla på de kvinnor som blir utsatta för våld...Att säga att de får skylla sig själva som stannar...De människor som håller fast vid dessa ord har inte en aning om vad det innebär att leva under sådana omständigheter.

Jag önskar att jag en dag hittar tillbaka till min själ...önskar att jag lyckas förlåta mig själv...önskar att den mörka platsen ska försvinna..

För mina barn tuggar jag på framåt...

Mitt liv är fast i ett vänteläge och jag väntar...väntar på att få fortsätta framåt.

Åtal och rättegång dröjer...Rättsystemet är inte humant.

Jag väntar på att bli människa igen och få mina rättigheter tillbaka.

Tills dess vandrar jag utmed horisonten och väntar på att bli knuffad över stupet.

Tills dess tuggar jag framåt och älskar hela världen...som kanske en dag älskar mig tillbaka...